Ensamtid?
Klockan är 9 på en lördag och jag är inne i stan. Åh vad mysigt tänker ni, en härlig förmiddag för sig själv i stan och vårsolen. Nej riktigt så härligt är det inte. Jag sitter just nu i väntrummet på en röntgenmottagning och väntar på att få göra en magnetröntgen av min fot som har strulat väldigt länge nu. På senare tid har jag inte kunnat använda foten så nu hoppas jag på svar! Sen däremot då ska jag gå och köpa fina blommor på Hötorget och sen åka hem till min lilla familj och njuta ute i solen. Vi ska fixa vår nya fina inglasade balkong, grill flankstek och kurera oss från den här dumma förkylningen alla åkt på med lite härlig vårluft. Tyvärr fick vi ställa in våra Valborgsplaner men det blir mysigt att fira med bara vår lilla familj också!
Mina fina pioner jag köpte igår. Typiskt att det är en vårblomma annars hade jag haft den i min brudbukett i september!
Hoppas ni får en härlig Valborg!
Gammelfarmor Tolle
Idag är jag hemma ytterligare en dag med sjuka barn. Selma har så ont i öronen och det gör ont i mig när jag ser hur jobbigt det är för henne. Freja är mycket piggare och feberfri men får stanna hemma med oss ändå. Vi har en kille här som jobbar med att glasa in vår balkong och på förmiddagen var även städaren här så vi kunde inte vara hemma. Vi åkte hem till "gammelfajmoj" som Freja säger (men farmor vill gärna att hon kallar henne Tolle så idag började hon säga fajmoj Tolle, så gulligt :) ). Hon blev så glad och Freja älskar henne. Freja fick kakor och saft i tågmuggen och sedan åka lite på rullatorn! Bra sjukdag ändå!
Min lilla skatt som har så ont så ont <3
Rädslan
Jag tror jag skrivit om den förut här i bloggen. Den där rädslan som följer med på köpet när man blir förälder. Helt plötsligt finns det så mycket att oroa sig för. De där allra finaste man har vill man skydda till vilket pris som helst. Jag får panik när jag läser om sjuka barn eller om barn som varit med i en olycka. Jag drömmer ofta att någon av tjejerna blivit allvarligt sjuka och att jag liksom ser saker växa i kroppen på dem.
Mina små sjuklingar. En med feber och en med öroninflammation :(
Jag är ingen person som går och oroar mig för saker hela tiden men sedan jag blev mamma finns den onekligen där. Den där rädslan att något ska hända mina barn.
Imorse ramlade Freja och slog i huvudet och blev lite ledsen. Jag var inte med när det hände men Tobbe sa att det inte var någon fara med henne. Hon blev snabbt glad igen. Senare på morgonen tyckte jag hon var lite loj och avslagen och hon sa att hon hade ont i huvudet men jag tänkte inte så mycket på det. Hon har en förmåga att alltid säga att hon har ont någonstans när det gäller saker hon inte vill göra.
Dagen gick och sedan fick jag ett samtal från förskolan. Hon sa att Freja inte alls var sig själv och att de trodde att hon skulle kräkas flera gånger. Hon bara låg på golvet helt orkeslös. När de säger så blir man ju jätterädd! Jag hämtade hem henne och hon bara hängde över min axel. Tobbe kom hem och åkte in till barnakuten med henne. Vi ville vara säkra på att inte fallet hade orsakat en hjärnskakning!
Det var ingen fara med lilla Freja hon hade oturen att bli riktigt sjuk samma dag som hon slog i huvudet. Inne på akuten fick hon 39 graders feber. De kollade öron och hals när hon ändå var där. Det var en trött liten tös som kom hem på eftermiddagen. Nu sover hon gott i sin säng och vi hoppas på att alla får må bättre imorgon <3
När det rinner över
Jag vet inte vad det är med mig. Sedan i slutet av förra veckan har jag känt mig låg. Nära till tårar och nära till att bli arg. Energin sinar med sömnlösa nätter och tidiga morgnar. Jag ligger på minus och kan inte riktigt ta mig upp på plus igen. Eftersom barnen också är trötta är vi inte en bra kombination just nu. Ikväll brast det för mig när Freja började bråka så fort vi låste upp ytterdörren och kom hem. När hon skulle gå och lägga sig var hon så arg på mig så hon nästan var blå. Jag blev arg, höjde rösten rejält och sa dumma saker. Hon somnade arg på mig, DET känns inte bra. Idag är jag inte så stolt över mig själv och hur jag hanterade situationen.
Den här kvällen har varit fruktansvärd. Tobbe var borta och Freja och jag hade det som vi hade det och Selma mådde inte så bra. Jag sprang emellan två gallskrikande barn tills jag själv satte mig på en pall, lät barnen skrika lite och grät en skvätt över situationen.
När Tobbe kom hem var det lugnt i huset äntligen. Jag är totalt slut och ska nu förhoppningsvis sova många timmar innan jag vaknar till en ny dag med nya möjligheter. Imorgon ska jag vara glad!
Att leva i nuet
Den här veckan fick jag en liten verklighetscheck. Jag var på anställningsintervju igår och det kändes helt bisarrt att kastas in i den världen en stund efter att ha varit hemma i 2,5 år.
Helt plötsligt slog det mig hur kort tid det är kvar på min mammaledighet. I augusti ska jag lämna mina barn för att åka och jobba och om jag har tur träffa dem ett par timmar om dagen. Jag fick panik. Fullständig panik. Det känns inte alls logiskt att vara ifrån dem så många timmar av deras liv. Jag har varit med dem sen de blev till. Knappt lämnat deras sida alls. Det knyter sig i magen när jag tänker på det.
När jag kom hem igår och inte hann träffa Selma innan hon somnade för natten började jag gråta som ett barn för det kändes så hemskt alltihop. Jobba 8-17 och restid på det. Ush. Jag. Vill. Inte.
Det är bara att acceptera. Det är så livet ser ut och jag vet att det kommer bli bra. Jag är sämst på att hantera förändringar och jag gråter alltid innan jag kommit in i nya saker men jag vet att det blir bra. Tobbe går ner i tid om jag får den här heltidstjänsten och han får möjlighet att få mer tid med barnen. Det kommer ju bli bra det vet jag ju!
Nu försöker jag leva i nuet och inte tänka på vad som kommer. Idag är Freja risig och vi har varit hemma hela dagen. Jag har njutit av att få vara med mina tjejer trots gnäll och bråk. Vi har lekt hela dagen. Byggt brio tågbana, byggt duplo, klätt ut oss, kittlats, skrattat och myst i soffan . Fy tusan vad jag älskar mina tjejer. Freja får mig att skratta varje dag och mitt hjärta smälter varje gång Selma kommer krypande i rekordfart bara för att få en liten stunds mys i mammas knä innan upptäcktsfärden fortsätter. Jag är enormt lyckligt lottad som haft förmånen att vara hemma med dem så här länge <3
När lugnet lägger sig...
Vilken dag och vilken kväll! Idag var jag och selmson på kalas för lille Frans som fyllde ett år igår. Frans mamma Åsa är galen och hade verkligen gått all in och gjort det så fint. Vimplar och ballonger överallt. En lunchbuffé med grillat kött, hemgjort potatissallad, röror och sallad. Efter det blev det hemgjord babblarna-tårta och tre sorters kakor, hemgjorda såklart. Så trevligt och så gott! En bättre måndag kan man säga.
Massor med barn och roliga leksaker :)
På kvällen kom min syster på middag. Gravad lax och dillstuvad potatis, mums! Barnen var galna och vägrade gå och lägga sig. Men nu sover de och lugnet har lagt sig över lägenheten. Det är så tyst just nu så det är skrämmande. Inte ens tobbes luftfuktare är på så så här tyst har det inte varit på länge. Tobbe somnade för en stund sedan och jag passar på att njuta av tystnaden innan jag också somnar.
Selma kommer börja gå när som helst nu och jag har lyckats gå ned ytterligare 1,2 kg. 8 kg totalt nu fy fan vad jag är bra!
Hörs snart!
Massor med barn och roliga leksaker :)
Keep on fighting
Det har varit några slarviga veckor för mig. Jag har slarvat med maten. Påsk, hotellnatt och födelsedagskalas var en utmaning som jag inte hanterade jättebra. MEN i veckorna har jag varit strikt och jag har kommit igång med träningen så den här veckan lyckades jag gå ner 2,5 kg ändå. Nu är jag peppad att bli superstrikt :)
Sovmorgon utan sömn
Här ligger jag vaken när jag fått sovmorgon, typiskt, men bra tillfälle att säga hej till er. Livet rullar på och jag njuter av att få vara hemma med Selma. Jag börjar inse att det inte är många månader kvar tills jag ska ge mig ut i verkligheten igen efter att ha varit hemma i tre år. Så nu tar jag vara på all tid vi har tillsammans och på fredagarna busar vi alla tre tjejer hela dagarna och nu när våren börjar komma kommer vi åka på en massa roliga utflykter.
Igår fyllde hon ett år min lilla Selma. Ett år, det går inte att förstå. Jag tänker tillbaka på den första tiden med henne i vår familj men allt är så suddigt. Så mycket kärlek, trötthet, chock över att ha två små att älska och ge allt till. Desperationen vi kände när hon bara skrek och skrek. Tänk att den där lilla argisen har gått och blivit den lugnaste och gladaste lilla tjejen som finns. Hon har en stark vilja och är lite utav en dramaqueen när hon inte får som hon vill men för det allra mesta är hon lugn som en filbunke och så otroligt glad. Jag är så stolt över att få vara hennes mamma och se hur hon utvecklas för varje dag. Freja är den allra bästa storasystern som vill krama, pussa och bära. Ibland blir det lite mycket och tårarna sprutar men det hör ju till. Jag är så glad att de har varandra. Det kommer de alltid ha, precis som jag och Misan.
