Mickis

Helt plötsligt slog det mig hur kort tid det är kvar på min mammaledighet. I augusti ska jag lämna mina barn för att åka och jobba och om jag har tur träffa dem ett par timmar om dagen. Jag fick panik. Fullständig panik. Det känns inte alls logiskt att vara ifrån dem så många timmar av deras liv. Jag har varit med dem sen de blev till. Knappt lämnat deras sida alls. Det knyter sig i magen när jag tänker på det. 

När jag kom hem igår och inte hann träffa Selma innan hon somnade för natten började jag gråta som ett barn för det kändes så hemskt alltihop. Jobba 8-17 och restid på det. Ush. Jag. Vill. Inte. 

Det är bara att acceptera. Det är så livet ser ut och jag vet att det kommer bli bra. Jag är sämst på att hantera förändringar och jag gråter alltid innan jag kommit in i nya saker men jag vet att det blir bra. Tobbe går ner i tid om jag får den här heltidstjänsten och han får möjlighet att få mer tid med barnen. Det kommer ju bli bra det vet jag ju!

Nu försöker jag leva i nuet och inte tänka på vad som kommer. Idag är Freja risig och vi har varit hemma hela dagen. Jag har njutit av att få vara med mina tjejer trots gnäll och bråk. Vi har lekt hela dagen. Byggt brio tågbana, byggt duplo, klätt ut oss, kittlats, skrattat och myst i soffan . Fy tusan vad jag älskar mina tjejer. Freja får mig att skratta varje dag och mitt hjärta smälter varje gång Selma kommer krypande i rekordfart bara för att få en liten stunds mys i mammas knä innan upptäcktsfärden fortsätter. Jag är enormt lyckligt lottad som haft förmånen att vara hemma med dem så här länge <3