Mickis

Igår var vi iväg till veterinären med Milo som jag berättade tidigare. Dom sövde honom å tog urinprov å de var jätteläskigt, lilla Milen. Idag går vi provsvaren så får vi se vad det kan vara med vår lille älskling.

Efter veterinären kom Isabelle och Elliot, tobbes syskonbarn över en stund för att hänga med mig medan Johanna och Tobbe åkte å köpte ett skrivbord till Johanna. Vi spelade Mario på mitt Wii U och fy fasen va kul de e att spela med barn. Vi var lika exalterade alla tre å våra grannar hörde nog våra skrik:) det var inte så lätt att spela med en hand men det gick!

Jaha, vad ska jag göra med den här dagen då? En promenad blir det och sen kanske lite målning tror jag. Vi får se vad livet som sjukskriven erbjuder idag...

Förut har min lillebror varit familjens olycksfågel men det verkarvara jag som tagit över den rollen. Jag vet inte ens om jag vågar skriva detta men jag är sjukskriven igen... Blev hundbiten på jobbet igår. Min hand hamnade emellan två hundar som bråkade. Blev akuten igen, röntgen å tvätt. Inget e brutet men jag måste gå till vårdcentralen varannan dag och lägga om såret. De e lite skrattretande ändå, jag tror jag har varit borta mer än jag varit på jobbet i år.

Det är i alla fall skönt att jag inte är så pass sjuk att jag måste ligga hemma i sängen. Frida kom över med lunch idag å sen gick jag ut på en långsam promenad i det fantastiska vädret.
Snart ska vi till veterinären med Milo, hans jäkla eksem på magen vill inte gå över så nu har vi bestämt att det måste kollas upp, får se vad det är.

Ursäkta vissa äckliga bilder, Barbara tvungen, höhö.

Jag håller på att bli galen. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag har aldrig varit en karriärsinriktad människa just för att jag aldrig vetat vad det är jag vill göra. Jag har alltid tänkt att det kommer väl längs vägen, jag ramlar in på något som jag gillar och liksom hamnar där. Just nu är jag dock mer vilsen än någonsin. Jag älskar hundarna men det är ett enformigt jobb som jag inte kommer göra för alltid. Jag kollar annonser på jobb men det finns ingenting jag känner att fan, det här vill jag verkligen göra. Jag kollar på utbildningar men känner samma sak där. Jag avundas verkligen er som vet, som har ett mål, en dröm, något att sträva mot. Jag skulle behöva en livscoach som sa till mig att det hör är den vägen du ska vandra... Men ja, det kommer väl så småningom...

Idag är första dagen jag varit helt smärtfri. Så himla skönt att kroppen inte längre påminner en om det som hänt. Jag börjar hämta mig. Det ska bli lite skönt att gå tillbaka till jobbet imorgon så att jag har något att sysselsätta mig med.

Idag har vi storstädat här hemma och varit och handlat lite saker till några projekt vi håller på med här hemma. Tobbe har nu ett långkok på spisen och ikväll kommer Misan, Niklas och Anna förbi på middag och spelkväll, det ska bli väldans trevligt tycker jag!

Nu ska jag vila en stund!

Jag vet inte vad jag ska skriva men känner att jag behöver skriva något. Ut med det, bort ur huvudet.

Jag har fått missfall igen. Efter exakt lika lång tid som förra gången. I två veckor har jag vetat att någonting var fel, jag har haft det på känn och så i tisdags hände det på jobbet. Åkte in akut och efter fyra timmars väntan konstaterade den oerhört kyliga läkaren att "det var inget där,alltså missfall". Med mig hem fick jag en folder att läsa på om missfall. Där satt jag, förkrossad och rädd och ville veta vad jag gör nu? Två gånger i rad och man börjar såklart undra om något kan vara fel men utredning görs inte förrän efter tre missfall. Jaha, nähä då sitter man här rädd och ensam och ska prova igen. Livrädd denna gång. Allt jag vill är att få lite stöd, ett snällt ord från läkaren om att det kommer gå bra till slut, är det för mycket att begära?

Det känns som om min blogg har varit lite deppig på senare tid. Jag kan inte hjälpa det, jag är lite så just nu. Upp och ner, hit och dit. I just need à break, få må bra en stund, då menar jag slippa all magsjuka, alla förkylningar och annat skit men framförallt vill jag slippa denna psykiska terror. Det tär på mig så in i helvete. Idag tog jag några vovvar, gick ut i skogen å bara grät. Det kändes skönt, å det finns fan inget bättre stöd än ett underbart djur som känner direkt hur man mår, lägger huvudet i ens knä och bara låter en vara ledsen en stund.

Längtar för övrigt efter min man som åkte till Spanien idag, tycker inte om att sova utan honom <3

Jag går runt och är orolig hela tiden. Gillar inte känslan. Jag vill ha koll på läget, veta vad som pågår.

Försöker lära känna mig själv just nu, på nytt liksom... Det känns som att det är mycket som förändrats...

Moltas mår bra! Han är hemma från veterinären, svag och ynklig men han är okej! Gissa om vi blev glada när vi fick höra den goda nyheten.
Tydligen var det någon lätt form av hjärnhinneinflammation.

För övrigt är klockan halv nio å jag har gått å lagt mig. Totalt jävla slut efter 12-timmars arbetsdag och en sjuhelvetesflrkylning. Nu säger jag gonatt!

Dumma dåliga känsla som hade rätt. Min finaste kompis labradoren Moltas blev sjuk i förra veckan, veterinären sa öroninflammation, skönt tänkte vi då blir han bra snabbt. Dagen efter ringde matte och sa att han blivit sämre, ramlade ihop hemma och kunde inte ta sig upp så dom fick åka till veterinären igen. Igår ringde matte jätteledsen och berättade att de trodde att det var något neurologiskt, dom skulle göra skiktröntgen för att hitta felet men vågade inte lova att han skulle överleva narkosen. Nu har det gått två dygn och vi har inte hört något. Jag hoppas hoppas verkligen att det gick bra men jag tror dom skulle hört av sig med bra nyheter...
Jag håller alla tummar jag har för att min älskade vän mår bra! Finaste glada Moltas som alltid vill sitta på mina fötter och bli klappad på hakan.