Mickis

Imorse fick vår fina älskade Leo somna in i pappas knä och flyga till katthimmelen och hälsa på Moses. Hans liv blev alldeles för kort, bara 7 år men han var vår och speciellt pappas allra bästa vän. Han ville alltid vara med, när Misan tog studenten låg han på fikabordet mitt bland alla och njöt, när vi dukade upp för julbord låg han mitt på bordet och han trampade sönder huvudet på oss när han var gosig.

Vi kommer aldrig glömma dig finaste Leo, vår lilla ängel ❤

Jag förstår inte varför man ibland låter saker gå för långt utan att ta tag i det, man liksom "vänjer" sig vid att vara lite ledsen över saker. Oftast är det bara missförstånd och olika tolkningar som ligger bakom. Idag tog jag tag i det och förstår nu vilken underbar vän jag har, vi må ha våra toppar och dalar som alla andra men fasen, vad är en vän om inte den man kan gå igenom alla faser i livet med och fortfarande alltid hitta tillbaka till varandra?
När jag behöver dig vet jag att du ALLTID finns där, no questions asked och jag hoppas att du vet detsamma om mig.

Tack för att du finns ❤

Bläsch! Jag läser gravidbloggar och undrar återigen varför. Livet verkar så perfekt för vissa att man vill spy. Man kan ju inte skriva om krämpor eller trötthet eller något annat än att livet är fantastiskt och att allt är så underbart rosenskimrande.
Själv kommer jag hem från jobbet med värkande rygg, värkande mage och en trötthet utan dess like. Att göra sig redo för sängen är liksom det enda rätta eftersom jag vet att jag kommer somna som en stock typ direkt efter middagen. Jag blir lite irriterad på lillis i magen för att hon gör mig orolig genom att ena dagen vara någon slags karatemästare för att sedan vara totalt stilla i två dagar. Det gör mig galen av oro!

Det är klart att det är underbart att känna sparkar och jag har det så himla bra med Tobbe å det är så spännande med alla förändringar i vårt liv, men det är fan inte rosenskimrande varje dag hela graviditeten :)

Ångest! Efter nästan sex veckors ledighet ska jag imorgon tillbaka till jobbet. JAG VILL INTE! Jag har absolut ingen lust att gå tillbaka till kaoset som väntar, suck, suck, suck! Dessutom ska jag till tandläkaren denna vecka å fixa min tand som jag hade sönder i början av sommaren, ännu mer ångest!

Nej men det är väl bara att säga tack å gonatt å sova inför morgondagen!

Igår låg jag hemma i soffan å läste en gravidtidning, det var en artikel om vad man får stå ut ned som gravid och nummer ett på den listan var andras åsikter om hur stor man är å hur folk uttrycker sig. Jaha tänkte jag, skönt att jag har sluppit sådana åsikter. Tills idag! Jag och Tobbe var på väg upp ur garaget och träffar en granne, jag sa att deras hund blivit så stor (dom skaffade valp i somras å jag har inte sett den på 1,5 månader så det var lite skillnad) å då säger tantalonan "ja du me ser jag! När är det dags?" slutet av november säger jag å då kläcker hon ur sig: "nämen oj vad stor du är, är du säker på att det inte är tvillingar?"
Nej, det är inte tvillingar och nej jag tycker inte att det är okej för en helt främmande människa att säga "nämen OJ vad stor du är". Herregud jag vet att jag e tjock, jag ÄR GRAVID!!!

Nu ska jag ligga här i sängen med min stora mage å min vetevärmare, tycka synd om mig själv för jag har ont överallt och läsa inredningstidningar tills jag somnar! Tjockisen checkar ut!

Jag har hamnat i en situation som rent utsagt suger. Jag kan inte prata med någon om den och jag håller på att bli galen, det är liksom en loose-loose situation. Pratar jag med någon kommer inget bra av det. Jag är inte van att inte kunna ventilera saker och det brukar alltid kännas bättre när jag gör det! Jag har märkt att detta påverkar mig så mycket mer än vad jag trodde det skulle göra... Måste bara försöka leva med det antar jag.
Sjukt kryptiskt inlägg, men var bara tvungen att få ur mig något...

Igår kom vi hem efter en liten minisemester. Vi började med Kolmården i måndags och hälsade på lilla elefantungen som är 14 dagar gammal, kollade när hungriga tigrar matades och hälsade på mina favoriter surrikaterna. Jag tror helt ärligt att jag hade kunnat stå å kolla på surrikaterna hela dagen, dom är ju bara så himla söta! Jag vill ha en egen!

Efter en härlig dag på Kolmården åkte vi till Nyköping och bodde på hotell, åt en fantastisk middag i hamnen gjorde vi också.

Dagen efter satte vi oss i bilen och åkte vidare mot grythyttan och Loka brunn spa. Där hade vi det helt underbart bland alla gamla hus och en avkopplande dag på spat som avslutades med en helt magisk trerättersmiddag. Det här stället kan jag verkligen rekommendera om du vill ha en avkopplande spahelg. Fantastiska omgivningar, otrolig mat och frukostbuffe och ett helt nyrenoverat spa!

När vi kom hem igår hade katterna hämnats för att vi lämnat dem ensamma i nästan tre dagar, två spyor och sura blickar, trevligt välkomnande!

Nu är det bara några få dagar kvar på min nästan sex veckors långa ledighet, jag börjar få lite ångest över att gå tillbaka till jobbet. Men det kommer ju inte bli allt för länge, i november ska ju den lilla galningen i magen komma så vi får se hur länge jag kan jobba...