Mickis

Hon skriver att det är så många som hindrar sig själva när dom ska göra någonting för att dom är rädda för att resultatet inte ska bli perfekt. Gud vad jag känner igen mig. Det finns så många gånger i mitt liv som jag struntat i att göra någonting för att jag är rädd för hur folk kommer se på det och framförallt hur jag själv kommer se på det. Om det inte blir ett absolut perfekt resultat så skiter jag hellre i att göra det. Det kan handla om en uppsats, en redovisning eller till och med något jag gör enbart för min egen skull. Ni som känner mig väl vet hur många gånger jag skippade att gå till skolan bara för att jag skulle redovisa den dagen, bara för att jag var rädd för att det inte skulle bli perfekt å att jag skulle bli dömd av alla andra. Men vem bryr sig? Det är väl ingen som kommer komma ihåg det om några år? Misslyckas man kan det bli ett jävligt roligt minne som man berättar för sinakompisar på en middag flera år senare...

Jag jobbar på det, jag har blivit bättre men jag är fan inte där än. Nästa vecka ska jag ha en redovisning ensam inför klassen. Jag är livrädd. Jag vill inte gå dit, helst av allt vill jag bara skita i det och stanna hemma i sängen hela dagen, allt för att slippa göra klart och riskera att det blir fel. Men jag har bestämt mig. Jag ska klara av det. Stockar sig rösten får den väl göra det, blir jag röd i ansiktet och glömmer att andas får jag väl ta det. jag kan inte rymma från det bara för att jag tycker att det är läskigt. Fatta va voolt det kommer att kännas när jag är klar. Som att jag har klarat av ett delmål i mitt liv. Jag är vuxen nu, jag måste kasta mig ut i det okända. Så är det bara.

Så tack Underbara Clara för dina visa ord.