Mickis

Jag kan inte komma ihåg senast jag loggade in här. Hösten 2016 kom och gick och jag hann knappt märka det. Jobb, sjukdomar, vab och vardagspusslande gjorde att tiden bara flöt förbi.

Gud så länge sedan jag skrev något här. Jag hade inte ens börjat jobba ännu och nu har jag jobbat i en månad. Man vänjer sig fort som jag sa men jag vänjer mig aldrig vid att vara fast i arbetstiderna. Så jobbigt att vara styrd av det när man varit sin egen chef, eller ja barnen har väl varit min chef i tre år. Just nu är jag hemma sjuk och känner verkligen hur mycket jag saknar tiden hemma. Men det är kul att jobba också! Jag njuter betydligt mer av helgerna än jag gjorde innan och tar vara på tiden.

Vi njuter av hösten och blir mer och med hemmastadda i huset. Det känns mer och mer som ett hem ju mer vi får upp av våra saker.

Just nu är det kaos i huvudet och så mycket känslor som virvlar omkring. För en person som har extremt svårt för förändringar så är det lite mycket som händer just nu. Nytt boende, nytt jobb och dessutom har jag blivit fru. Det sistnämnda är nog det som känns tryggast. Nu är Tobbe min man. Han har alltid sen den dagen vi träffades varit min stora trygghet och det känns bara ännu starkare nu <3
Idag var jag på första mötet på mitt nya jobb som jag är så glad och stolt över att ha fått. Men herregud vad jobbigt det känns att lämna tre års föräldraledighet bakom mig och ta steget in i verkligheten. Mina lata morgnar med barnen, våra eftermiddagar i lekparken och nu senaste veckorna på tomten här hemma. Lyxen att få vara hemma med våra barn. Nu kommer jag inte få träffa dem många timmar varje dag och det känns i hjärtat. Men nu kommer Tobbe få privilegiet att hämta barnen tidigt från dagis och ha hela eftermiddagen med dem och det vet jag att både han och barnen kommer tycka är underbart. Det är bara att vänja sig och det gör jag fort det vet jag men just nu känns det lite jobbigt i hjärtat och tårarna sprutar.

Här ekar det tomt och det beror på att livet är galet just nu. Nästa helg gifter vi oss och imorgon flyttar vi till vårt fina hus! Vi har dessutom skolat in selmis på dagis så livet går i 180 just nu. Det känns ganska skönt att jag inte har något jobb ännu så jag har kunnat sköta all packning och bröllopsplanering samt inskolning. Snart lugnar det ner sig hoppas jag.

Jag kan inte hjälpa att känna ett uns av vemod inför att lämna den här lägenheten. Jag är ju så, fäller alltid en tår när något förändras, även om det är något bra. Det är så mycket som hänt här. Det var här vi blev gravida och fick våra älskade döttrar. Jag kommer aldrig glömma när vi på skakiga ben öppnade dörren och gick in här som en familj för första gången. Hur skönt att det var att få komma hem, andas ut och sova! Freja sov på mig i soffan i fyra timmar och Tobbe matade mig med pytt i panna. När vi kom hem med Selma förändrades livet igen och vi var en familj på fyra som skulle bo här. Det är hör vi blev en familj och de minnena kommer jag alltid bära med mig. Men nu kommer ett nytt kapitel, där barnen ska få växa upp med gräsmatta, gungor, studsmatta och stora fina rum. Det kommer bli magiskt och jag ser fram emot vad som nu kommer!

Hejdå lägenheten! Tack för allt och det ska bli spännande att se hur du ser ut när svärmor har flyttat in!

En lång och härlig sommarledighet börjar lida mot sitt slut och verkligheten knackar på dörren. Långa lata morgnar ska bli till rutiner igen och Selma ska börja på dagis. Jag ska försöka hitta ett jobb och komma ut ur min föräldraledighetsbubbla. Det känns både vemodigt och läskigt men också spännande. Jag ska inte sticka under stol med att det har varit tufft att vara lediga tillsammans hela familjen så länge. En trotsig snart 3-åring som har känslorna utanpå hela tiden har fått oss att vissa dagar vilja åka på semester utan barnen. Selma har kommit på att hon kan få som hon vill om hon bara skriker tillräckligt mycket. Jag tror rutiner kan bara bra för dem.
Men oj som jag kommer sakna denna lata sommar också och allt vi har upplevt tillsammans i vår lilla familj. Att en 3-åring har känslorna utanpå är ju också underbart för man får uppleva deras helt ärliga och totalt spontana känslouttryck. Som när jag kom ut ur sovrummet i en ny klänning och Freja utbrister "men oj mamma vad du är fin" eller som igår kväll när hon hade den roligaste kvällen i sitt liv med sina kusiner kommer springande med rufsigt hår och sandiga kinder och bara utbrister "mamma ja älkar dig". Helt spontant och i förbifarten och jag smälter lite. Många härliga minnen har vi samlat på oss under den här sommaren som vi packar ned i bagaget och bär med oss under vintern. Och det som återstår av sommaren kommer bli en tid av många stora händelser. Inflyttning i vårt hus och vårt bröllop. Ja nu börjar det kännas, nedräkningen är igång och nervositeten börjar smyga sig på....

Idag är en sådan där dag när energin är slut. Jag har ingen energi att hitta på något alls. Barnen är griniga och jag vill bara sitta i soffan och kolla på tv. Tobbe har migrän så han ligger ich sover.
Ikväll ska jag på tjejkväll vilket nog är precis vad jag behöver. Vara kompisen mickis en stund och inte mamma mickis!