Mickis

Säga vad man vill om det här att jobba på oregelbundna tider men en ledig dag mitt i veckan är fasen jäkligt skönt. En sån där dag när man kan göra alla ärenden man borde göra men som inte blir av på helgerna.
Imorgon är jag ledig och idag slutade jag vid 13. Jag åkte till Täby å köpte massa adventssaker, ljusstakar till fönstren, vi har ju några fler nu :), adventsljus, mossa och en isbjörn till Tobbe som han kan ha i sitt fönster på kontoret. Imorgon blir det storhandling och lite fix hemma.

Nu ska jag jäsa i soffan efter den indiska maten vi åt till middag :)

Jag är så dålig på att hantera stress. Hela min kropp lägger liksom ned å jag blir galet trött och ledsen. Att umgås med människor som liksom "osar" stress är typ det sämsta för mig. Min chef är en sån person å efter att ha jobbat ensam med honom i två dagar (två dagar!) känner jag mig helt förstörd. Idag när jag stod å lagade mat rann det över å jag blev skitledsen. Jag är så trött å borta å Tobbe får ta skiten, idag blev jag arg på mig själv när jag insåg hur otrevlig jag var mot honom. Nu får det bli skärpning på stressfronten.

Brukar gå in å gosa med underbara Harry när det blir för mycket

Läste precis Amanda schulmans blogg där hon frågade sina läsare om tips på present till hennes man som gillar elektronik men har det mesta. Sen läste jag bland kommentarerna för att jag själv har lite samma problem och hoppades på att få några bra tips, men nej nej, där fanns inte många tips på presenter men däremot en jävla massa kommentarer om könsroller och att Amanda borde skämmas för att hon målar upp så stereotypa könsroller. Alltså seriöst, vem orkar bry sig? Gillar min kille elektronik så ska han väl få det? Eller måste jag ge honom en klänning för kön, det får vi ju inte ha. My god, give it up folks. Jag vet, jag kanske bara ska sluta skriva om det, men va fan jag blir så irriterad!!!

När jag var yngre skrev jag hela tiden, dikter i min fina rosa diktbok jag fick av min fantastiska lågstadielärare, berättelser och framförallt dagbok. Dagboksskrivandet följde med mig ända upp i gymnasiet men sedan rann det ut i sanden. Nu skriver jag här ibland men det känns inte som det blir så personligt. Nu vill jag börja igen, för mig är det som terapi, som att allt jag behöver få ut kommer ut via handen och genom pennan. Skriva av mig helt enkelt, det ska jag börja göra igen!