Bakom mina solglasögon
Bakom mina solglasögon rinner tårarna.
Idag satt jag i bilen med en gallskrikande bebis och kände mig urusel. Jag kan ärligt säga att jag övervägde att lämna henne i vägkanten och köra därifrån. Jag skäms över att skriva det men så kände jag just där och då. Slut som människa, mamma och utan någon som helst empati. Det är inte jag. Jag har tappat greppet.
Idag satt jag i bilen med en gallskrikande bebis och kände mig urusel. Jag kan ärligt säga att jag övervägde att lämna henne i vägkanten och köra därifrån. Jag skäms över att skriva det men så kände jag just där och då. Slut som människa, mamma och utan någon som helst empati. Det är inte jag. Jag har tappat greppet.
Klockan 04 började skrikandet. Vanka i vardagsrummet med bebis i Selet tills det blir hål i golvet och tårarna strömmandes ner för mina kinder. Till slut somnade hon och jag vågade inte ens försöka ta ur henne ur selen och lägga ned henne så jag la mig i sängen med henne på magen i Selet och sov så någon timme eller två.
Vid 9-tiden tog tobbe båda barnen och gick ut på promenad, jag hann äta frukost i lugn och ro och ta en lång dusch men sekunden de slog igen dörren här hemma vaknade Selma och skrikandet började igen. Snacka om att känna sig otillräcklig. Inget duger. Ersättning, amning, gaser i magen, torr blöja, rena kläder, vagn, bil. Jag får nog bara acceptera läget, hon är en missnöjd bebis.
Ursäkta mitt klagande men just nu är det jäkligt tufft!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Måste bara säga att om du inte hade dumpat mig som vän så hade jag gärna hjälpt till, mycket. O var precis sådär missnöjd hela tiden som bebis. Det var allt. //Alexia
Trackback
