Min förlossningsberättelse

Jag har sedan Freja kom tänkt att jag ska skriva en förlossningsberättelse bara för att jag själv ska ha den här och kunna läsa i framtiden men har inte känslomässigt kunnat skriva den men nu tänkte jag försöka, det här blir nog ett långt inlägg men det får det bli för det var det häftigaste jag gjort.
Jag var så rädd för förlossningen innan och jag vill verkligen komma ihåg hur det var för det var det absolut häftigaste jag gjort, jag är så extremt imponerad över min kropp och vad den klarar av. Det är klart att det gjorde ont, helvete vad ont det gjorde men all den smärtan man kände var på något sätt positiv för man visste att för all smärta man klarade sig igenom var man ett steg närmre att få träffa den lille varelsen som bott i min mage i nio månader. 
 
Men nu ska jag börja från början. 
Natten till tisdagen den 3/12 började jag få värkar. Klockan 4 på morgonen började det och jag sov inget mer den natten utan låg bara och väntade på nästa värk. Det var fortfarande långt mellan dem men de ökade hela tiden i smärta. Tobbe gick upp som vanligt klockan sex och åkte till jobbet men jag sa till honom innan han åkte att det fanns en risk att jag skulle ringa hem honom under dagen, så att han var förberedd på vad som kanske skulle hända. Jag gick här hemma och vankade av och an, värkarna blev tätare och började göra ondare så då sa jag till Tobbe att det nog var dags att komma hem. Ingen av oss var dock speciellt stressade för det var fortfarande långt mellan dem men Tobbes kollegor tyckte absolut att han skulle åka hem! Vid 11-tiden kom han så hem och pappa kom över för att hjälpa oss med våra krånglande element och då slutade värkarna helt. Jag blev helt ställd och nästan förtvivlad för jag var så redo för att det skulle sätta igång. När pappa hade åkt hem gick vi ut på en promenad med förhoppningen att det skulle komma igång igen, men ingenting. Dagen gick och jag hade några få värkar men inget mer. Vi gick och la oss och jag fick väl sova någon timme innan jag vaknade vid 00 av att det gjorde rejält ont. Jag var uppe och vankade, låg i sängen, uppe igen och höll på sådär, laddade ned en värkapp och timade hur nära de var. Klockan 3 var det tre minuter emellan och jag hade rejält ont. Jag väckte Tobbe och sa att nu är det verkligen på gång. Han gick upp och gjorde mackor till mig medan jag duschade för att få smärtlindring. Från duschen ropade jag till tobbe vid varje värk så han kunde klocka. Nere på 2 minuter emellan så när jag kom ut ur duschen ringde vi till förlossningen för att rådfråga. De sa att jag skulle vara hemma så länge jag kunde hantera smärtan och att jag skulle ha tre minuter mellan värkarna i ca två timmar. Jaha, okej bara att kämpa vidare hemma och såklart blev det längre mellan värkarna direkt efter att vi lagt på luren. Vi höll på hela morgonen och jag gick här hemma och stånkade, tvingade Tobbe att sova lite till och sedan vid åtta stod jag inte ut längre, nu gjorde det fan för ont och jag ville verkligen åka in för att få veta om det hade hänt något alls. Jag ringde till förlossningen för att höra om jag fick komma in för att se om jag kommit någonstans. De sa att jag fick komma in vid 9.30. Jag sa till Tobbe att vi skulle få komma in och då fick han panik och blev jättenervös och var tvungen att kräkas lite som han gör när han är nervös men sen efter det var han verkligen lugnet själv och fokuserade helt på mig. Vi packade ner det sista i BB-väskan och åkte mot Danderyds förlossning. När vi körde på motorvägen kommer jag ihåg att jag fick jordens värk och visste inte vad jag skulle ta mig till instängd i bilen. 
 
När vi kom in till förlossningen blev vi visade till ett rum och fick göra en undersökning, 4 cm öppen! Jag kommer ihåg att jag tyckte det var extremt skönt att allt jobb hemma hade gett något och att det nu faktiskt var igång och jag fick bli inskriven på förlossningen. På med en sjukhusskjorta och prata igenom hur jag ville ha min förlossning. Vi hade fått ett förlossningsbrev att fylla i tidigare men jag skippade faktiskt det helt och pratade med barnmorskan på plats istället. Jag kände att jag inte kunde skriva något i brevet för jag visste ju verkligen inte hur jag ville att det skulle vara och om jag skulle försöka planera och det inte skulle bli så skulle jag få panik. Barnmorskan tyckte att jag var väldigt vettig och vi pratade om hur vi skulle börja med smärtlindring och att vi sedan skulle ta det som det kommer och bestämma vad vi skulle göra.
 
Jag började med att lägga mig i ett varmt bad, gud så skönt det var, det kändes som att jag flög där i vattnet och det blev genast mycket lättare att slappna av genom värkarna som är väldigt viktigt för att det ska gå framåt. När det senare blev jobbigt även i badet så fick jag lustgas. Där låg jag i badet och fnissade, Tobbe satt i en stol bredvid och var uttråkad. När jag hade legat där i ungefär två timmar sa barnmorskan åt mig att jag inte fick ligga där för länge för då blev Freja stressad så det var bara att gå upp och göra en ny undersökning för att se om något hänt. INGET! Gud vilket antiklimax, ingenting har hänt sedan vi kom in.
 
 
Barnmorskan beslutar att ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå. Inget vatten kommer men direkt känner jag att det bara säger pang och värkarna kommer nu hela tiden. Det gjorde förjävligt ont och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. De följande två timmarna är EXTREMT suddiga men jag kommer svagt ihåg att jag bad om epidural och att barnmorskan höjde dosen på lustgasen vilket gjorde mig totalt jäkla bäng i huvudet, jag är så extremt känslig för starka saker. Jag har en suddig bild av att det kom in läkare för att sätta epidural och det sista jag kommer ihåg är att jag satt på en pilatesboll med Tobbe bakom mig och det bara svartnade för ögonen. Nu kom värkarna precis hela tiden och jag fick ingen andningspaus emellan vilket gjorde att jag var konstant tokborta av lustgasen och det var svart för ögonen och susade i öronen. Tobbe har berättat i efterhand att han stod och höll i mina ben, tryckte ner min haka i bröstet (för så måste man ligga när man ska ta epidural) och skulle samtidigt som han gjorde det försöka trycka på mig gasmasken när jag hade värkar för det klarade jag inte längre av själv. Jag har tydligen satt masken i pannan å dunkat in den  i näsan på mig själv för jag hade blåmärken på näsan efteråt. Förutom det har jag även varit otrevlig mot läkaren som skulle sätta epidural men inte mot Tobbe :) 
Mitt i detta frågade tydligen barnmorskan Tobbe om det möjligen var så att min mamma hade haft en snabb förlossning vilket är precis vad hon hade, extremt snabb. Jag hade tydligen öppnat mig extremt fort, sex cm på två timmar! 
 
Efter ungefär två timmar av värkar hela tiden verkade epiduralen och jag blev klar i huvudet igen, herregud, himmelriket! Jag kunde andas igen. Nu kände jag bara att det tryckte neråt men smärtan var nästan totalt borta förutom en liten punkt på vänster sida av magen där epiduralen tydligen inte tog som den skulle. Nu kunde jag få vila, prata med Tobbe och bara vara en stund innan hon skulle ut. Jag fick ligga i sängen och vila en stund och sedan sätta mig på en förlossningspall. Gud så skönt det var att sitta på den där pallen med Tobbe bakom mig. Vi pratade, pussades och kollade till och med facebook en liten stund. Sen kom barnmorskan in igen och ville ha upp mig i sängen för krystvärkarna. 17.50 började krystningsarbetet och det kändes absolut inte jättejobbigt, men sedan fick jag feber och Freja blev stressad där inne så hon ville ha ner mig på pallen igen för att fort få ut henne. Så där på pallen kämpade jag för kung och fosterland för att hon skulle komma och när huvudet skulle ut så vrålade jag som aldrig förr, helvete vad ont det gjorde, men det var ju bara i någon sekund och sedan var hon ute. Klockan 18.29 kom hon, hon kollade mig direkt i ögonen och började tokskrika, det var det absolut häftigaste jag varit med om när hon tittade på mig och sedan lades på mitt bröst. Den känslan kommer jag ALDRIG att glömma. Den går inte att jämföra med något annat man upplevt i livet. Vår dotter var äntligen här. Stunden efter hon kommit var magisk. Jag, Tobbe och Freja hamnade i en magisk bubbla och det fanna bara vi tre i hela världen. Min fina lilla familj. 
 
Det blev ett långt inlägg det här men som sagt jag skriver det mest för mig själv för att ha kvar i bloggen. Men för att sammanfatta förlosnningen så är det något av det absolut häftigaste jag varit med om, det är verkligen ingenting att vara rädd för för det leder till det absolut underbaraste man kan få. Det häftiga är också hur snabbt kroppen återhämtar sig och när bebisen är ute är verkligen all smärta som bortblåst. Nu när jag ser tillbaka på den dagen så vet jag att det gjorde jävulskt ont men det är ändå den absolut bästa dagen i mitt liv och jag vill verkligen uppleva det igen! Nu när jag ser min kropp i spegeln så kan jag inte annat än att tycka att den är sjukt häftig. Visst den ser inte ut som innan men jag älskar den bara för att den klarade av det här så himla bra!
 
Till slut måste jag bara säga att Tobbe hade verkligen en extremt stor roll i att det gick så otroligt bra, han var så jäkla duktig på att veta vad han skulle göra och när. Det absolut viktigaste han gjorde för mig var att hela tiden vara lugn och framförallt att prata med mig genom värkarna för att jag skulle komma ihåg att slappna av. Utan honom hade förlossningen nog varit en helt annan upplevelse för mig. 
 
 

Kommentarer
Postat av: Jessie

Vad roligt att läsa :) Känner mig själv inte lika rädd som innan, tack :) Hoppas att allt är bra med er <3

2013-12-18 @ 17:13:41
URL: http://jessiies.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0